Finns ingen tid
Har ingen tid för denna blogg. Har jag väl egentligen aldrig haft? Har bara skrivit något inlägg lite då och då bara för att. Men nu har jag knappt tid till att ta hand om mig själv. Jag är så himla stressad just nu och kommer antagligen att vara det tills den 1 Juni. Jag har så himla mycket plugg just nu så det är inte sant! Och just för att jag är så stressad så sover jag väldigt dåligt och är trött och snurrig hela dagarna. Jag är så stressad att jag glömmer bort mig själv, orkar aldrig fixa till mig längre, skiter i ifall mitt hår är jätte smutsigt, skiter i ifall mina kläder inte är rena och går mest runt med mjukiskläder hela dagarna och känner mig sliten och sunkig.
Och ja, det har varit ett par jobbiga år, gymnasietiden har varit en otrolig påfrestning för mig och det har inte gjort det bättre heller med min ADD vilket gjort att jag fått kämpa extra mycket under hela skoltiden. Men dessa två-tre år har även varit fyllda med ångest och kaos och väldigt tråkiga och svåra stunder på det privata planet.
Och det påverkar mig fortfarande även om jag kanske inte mår dåligt av det på samma sätt som jag gjorde under tex 2010. Saker börjar ordna upp sig ju längre tiden går, men det är klart att vissa saker sätter spår.
Jag försöker träna så mycket som möjligt, men jag måste medge att det är svårt. Det är väldigt svårt att ta tummen ur röven och faktiskt sätta igång med träningen när man är stressad, halv deppig och inte finner någon motivation.
Sen jag slutade röka så har jag börjat äta som en galning, vilket inte är helt ovanligt (det är många som slutat röka som går upp väldigt mycket i vikt för att de äter så mycket istället) men grejen är att jag börjar påriktigt undra om jag inte har fått någon sorts ätstörning. Jag äter och äter och äter exakt hela tiden. Jag äter till och med det jag tycker är äckligt, och jag äter även fast jag precis ätit värsta måltiden och är jätte mätt. Jag tvingar liksom i mig mat hela tiden, all sorts mat. Både onyttigt och nyttigt. Sedan så är jag en sån där person som alltid tröstat mig själv med mat när jag haft mina downs. Men det här är på ett annat sätt, det känns som att jag är beroende. Äter jag inte någonting hela tiden så får jag lite smått panik och blir skit förbannad om vi inte har något att äta hemma.
Folk säger att det är helt normalt? Och att det kanske är för att jag tränar mycket? Men kom igen, SÅ mycket tränar jag inte?
Däremot har jag gått upp 6 kilo och jag är säker på att dessa 6 kilo inte endast kan vara muskler, mina ben ser inte särskilt muskulösa ut (förutom vaderna i såfall) och det är där och på rumpan som allt har satt sig.
Detta ger mig också väldigt dåligt självförtroende och är tråkigt då jag måste köpa en ny garderob och har fått ge bort i stort sett alla mina fina jeans. Och sen att jag fått så jävla mycket celluliter på lår och rumpa gör inte saken bättre! USCH! Blir äcklad av mig själv. Började ju träna för jag ville få en snyggare kropp men den blir bara värre och värre?! Och nu blev jag arg också. Fan!
Har bakat massa bullar nu som jag ska tvinga i mig och bli ännu fetare :) yay vad kul..............
Och ja, det har varit ett par jobbiga år, gymnasietiden har varit en otrolig påfrestning för mig och det har inte gjort det bättre heller med min ADD vilket gjort att jag fått kämpa extra mycket under hela skoltiden. Men dessa två-tre år har även varit fyllda med ångest och kaos och väldigt tråkiga och svåra stunder på det privata planet.
Och det påverkar mig fortfarande även om jag kanske inte mår dåligt av det på samma sätt som jag gjorde under tex 2010. Saker börjar ordna upp sig ju längre tiden går, men det är klart att vissa saker sätter spår.
Jag försöker träna så mycket som möjligt, men jag måste medge att det är svårt. Det är väldigt svårt att ta tummen ur röven och faktiskt sätta igång med träningen när man är stressad, halv deppig och inte finner någon motivation.
Sen jag slutade röka så har jag börjat äta som en galning, vilket inte är helt ovanligt (det är många som slutat röka som går upp väldigt mycket i vikt för att de äter så mycket istället) men grejen är att jag börjar påriktigt undra om jag inte har fått någon sorts ätstörning. Jag äter och äter och äter exakt hela tiden. Jag äter till och med det jag tycker är äckligt, och jag äter även fast jag precis ätit värsta måltiden och är jätte mätt. Jag tvingar liksom i mig mat hela tiden, all sorts mat. Både onyttigt och nyttigt. Sedan så är jag en sån där person som alltid tröstat mig själv med mat när jag haft mina downs. Men det här är på ett annat sätt, det känns som att jag är beroende. Äter jag inte någonting hela tiden så får jag lite smått panik och blir skit förbannad om vi inte har något att äta hemma.
Folk säger att det är helt normalt? Och att det kanske är för att jag tränar mycket? Men kom igen, SÅ mycket tränar jag inte?
Däremot har jag gått upp 6 kilo och jag är säker på att dessa 6 kilo inte endast kan vara muskler, mina ben ser inte särskilt muskulösa ut (förutom vaderna i såfall) och det är där och på rumpan som allt har satt sig.
Detta ger mig också väldigt dåligt självförtroende och är tråkigt då jag måste köpa en ny garderob och har fått ge bort i stort sett alla mina fina jeans. Och sen att jag fått så jävla mycket celluliter på lår och rumpa gör inte saken bättre! USCH! Blir äcklad av mig själv. Började ju träna för jag ville få en snyggare kropp men den blir bara värre och värre?! Och nu blev jag arg också. Fan!
Har bakat massa bullar nu som jag ska tvinga i mig och bli ännu fetare :) yay vad kul..............