Giving up
Jag ger upp. Åtminstone för stunden. Jag orkar inte vara stark varje dag, hela dagarna. Jag sitter här vid min dator och gråter och gråter, vilket jag gjort i snart 45 minuter. Jag vill inte, men jag kan inte sluta. Jag försöker hejda mig, men det går inte. Jag är så trött. Så trött pga all denna gråta. Vill bara lägga mig i soffan och somna, men jag kan inte. Det gör för ont inom mig, så jag kan inte sluta.
Så nu sitter jag här med ett glas vin som en annan smyg alkoholist som försöker fly från smärtan genom alkoholen. Och visst, det funkar. Och jag hatar det. Jag vet att det funkar. Det visste jag redan när jag var sexton. Men imorgon när jag vaknar så kommer jag att känna samma sak. Kanske borde jag börja gå och prata med någon igen? Var trots allt ett år sedan sista mötet.
Jag har sån panik. Mitt liv ger mig panik. Mitt förflutna ger mig panik. Men mest av allt ger framtiden mig panik. Jag kan inte sova på nätterna. Jag är stressad och orolig hela tiden. Ibland händer det att jag vaknar på nätterna i panik och tänker "är det här allt?!"
Jag känner inte ens att jag lever längre. Mitt liv gör mig uttråkad men jag är för feg för att göra något åt saken. Jag vet att man inte bara kan sitta och vänta på att något ska hända. Man måste själv få det att hända.
Jag känner mig oförstådd och osedd av alla. Det är ingen rolig känsla. Det känns som att alla förväntar sig så mycket av mig hela tiden. Och jag vill vara alla till lags och leva upp till allas förväntningar. Och någonstans bland alla försök till att vara allt det där som alla andra vill att jag ska vara, så tappar jag mig själv. Vad vill jag att jag ska vara? Vem vill jag vara? Vad vill jag med mitt liv?
Jag vill inte leva något småstads liv. Eller förortsliv. Jag vill något stort med mitt liv. Det känns som att jag är ämnad för någonting större än såhär. Men jag är fast här. Hur länge kommer jag att vara det? Tills jag vågar? Så många frågor som bara snurrar runt. Och så få svar.
Just nu när jag skriver detta så är jag ledsen och desperat och sitter här med lite smått panikångest. Jag vill bara ha något eller någon som kan ta ifrån mig denna smärta som jag ständigt bär på.
Så nu sitter jag här med ett glas vin som en annan smyg alkoholist som försöker fly från smärtan genom alkoholen. Och visst, det funkar. Och jag hatar det. Jag vet att det funkar. Det visste jag redan när jag var sexton. Men imorgon när jag vaknar så kommer jag att känna samma sak. Kanske borde jag börja gå och prata med någon igen? Var trots allt ett år sedan sista mötet.
Jag har sån panik. Mitt liv ger mig panik. Mitt förflutna ger mig panik. Men mest av allt ger framtiden mig panik. Jag kan inte sova på nätterna. Jag är stressad och orolig hela tiden. Ibland händer det att jag vaknar på nätterna i panik och tänker "är det här allt?!"
Jag känner inte ens att jag lever längre. Mitt liv gör mig uttråkad men jag är för feg för att göra något åt saken. Jag vet att man inte bara kan sitta och vänta på att något ska hända. Man måste själv få det att hända.
Jag känner mig oförstådd och osedd av alla. Det är ingen rolig känsla. Det känns som att alla förväntar sig så mycket av mig hela tiden. Och jag vill vara alla till lags och leva upp till allas förväntningar. Och någonstans bland alla försök till att vara allt det där som alla andra vill att jag ska vara, så tappar jag mig själv. Vad vill jag att jag ska vara? Vem vill jag vara? Vad vill jag med mitt liv?
Jag vill inte leva något småstads liv. Eller förortsliv. Jag vill något stort med mitt liv. Det känns som att jag är ämnad för någonting större än såhär. Men jag är fast här. Hur länge kommer jag att vara det? Tills jag vågar? Så många frågor som bara snurrar runt. Och så få svar.
Just nu när jag skriver detta så är jag ledsen och desperat och sitter här med lite smått panikångest. Jag vill bara ha något eller någon som kan ta ifrån mig denna smärta som jag ständigt bär på.