dikter
jag hittade precis två dikter som jag skrev innan jag åkte till grekland för en månad sen.
Jag kommer att sakna dig
Ja, visst kommer jag det
Jag kommer att tänka på dig
Ja, minst varje minut
När jag befinner mig på en öde ö
och regnet slår mot båtens kapell
Är som mina tårar av saknad
När jag ligger på stranden
Hettan gassande mot min kropp
Lika intensiv som min längtan
Med mina solbrända ben, med mitt solblekta hår
Ja, visst kommer det att vara dig som mina tankar till går.
Haha oj, vad poetisk man är då! Den här skrev jag när jag skulle vara borta från
andreas i två veckor, först ut med båten och sen grekland och saknade honom jätte mycket.
Jag kan inte bestämma mig
Vem är jag?
Hur mår jag?
Vad vill jag?
Jag kan inte bestämma mig, Vem är denna person jag varje dag ser i spegeln? Vem är denna person jag ständigt ser foton på? Denna person som är så kusligt lik mig, som känns så nära men så långt bort, denna person som jag tappar bort gång på gång för att sedan finna igen. Och sedan tappa bort. Denna person som jag sträcker ut en välkomnande hand åt, vill ta emot henne. Men hon velar, tvekar. Denna person som tar ett stadigt tag om min hand för att sedan släppa lika fort som hon tog emot mig. Denna person jag ofta ser. Denna person jag ofta försöker komma ikapp. Denna eviga jakt. Denna eviga kamp. Men kanske vill hon inte ha mig längre, kanske flyr hon från mig för att säga att jag inte längre är som hon.
Kanske måste jag helt enkelt lämna den jag en gång var bakom mig. Istället för att försöka vara någon jag inte längre är. Kanske måste jag bara kolla lite närmare i spegel för att se att det även finns en till flicka där.
Ett nu istället för ett då.
Okej, den här är väldigt personlig. Så här har jag mer eller mindre känt mig i ungefär ett år nu, från och till. Vilsen i mig själv liksom. Så jag satte mig bara med pennan och pappret och bara skrev av mig lite. HAr fler dikter jag kan dela med mig av senare, men måste hitta dem först. höhö.
PEACE OUT!
Jag kommer att sakna dig
Ja, visst kommer jag det
Jag kommer att tänka på dig
Ja, minst varje minut
När jag befinner mig på en öde ö
och regnet slår mot båtens kapell
Är som mina tårar av saknad
När jag ligger på stranden
Hettan gassande mot min kropp
Lika intensiv som min längtan
Med mina solbrända ben, med mitt solblekta hår
Ja, visst kommer det att vara dig som mina tankar till går.
Haha oj, vad poetisk man är då! Den här skrev jag när jag skulle vara borta från
andreas i två veckor, först ut med båten och sen grekland och saknade honom jätte mycket.
Jag kan inte bestämma mig
Vem är jag?
Hur mår jag?
Vad vill jag?
Jag kan inte bestämma mig, Vem är denna person jag varje dag ser i spegeln? Vem är denna person jag ständigt ser foton på? Denna person som är så kusligt lik mig, som känns så nära men så långt bort, denna person som jag tappar bort gång på gång för att sedan finna igen. Och sedan tappa bort. Denna person som jag sträcker ut en välkomnande hand åt, vill ta emot henne. Men hon velar, tvekar. Denna person som tar ett stadigt tag om min hand för att sedan släppa lika fort som hon tog emot mig. Denna person jag ofta ser. Denna person jag ofta försöker komma ikapp. Denna eviga jakt. Denna eviga kamp. Men kanske vill hon inte ha mig längre, kanske flyr hon från mig för att säga att jag inte längre är som hon.
Kanske måste jag helt enkelt lämna den jag en gång var bakom mig. Istället för att försöka vara någon jag inte längre är. Kanske måste jag bara kolla lite närmare i spegel för att se att det även finns en till flicka där.
Ett nu istället för ett då.
Okej, den här är väldigt personlig. Så här har jag mer eller mindre känt mig i ungefär ett år nu, från och till. Vilsen i mig själv liksom. Så jag satte mig bara med pennan och pappret och bara skrev av mig lite. HAr fler dikter jag kan dela med mig av senare, men måste hitta dem först. höhö.
PEACE OUT!