agneszielfeldt

Har lugnat ner mig nu efter att ha pratat med felicia i telefon i typ en timme om inte mer. Perfekt timing, hon ringde när det var som värst. Tvekade på om jag skulle svara eller inte, för jag ville inte att någon skulle veta att jag var ledsen. Men jag svarade och tack och lov för det. Hon är så klok och så ödmjuk och den enda personen som förstår mig/förstår sig på mig och vet mina brister men ändå inte dömmer mig. Hon låter mig vara mig och utvecklas och växa i min egna takt.

jag tror inte på gud, men hade jag gjort det så hade jag tackat honom för att han lät mig lära känna henne och förde in denna underbara människa i mitt liv.

Under de här senaste två veckorna så har jag verkligen insett det värsta en människa kan inse. Jag har insett att jag är ensam. Det tog emot att skriva den där meningen, de där orden. "Jag är ensam". Jag har aldrig varit ensam förut. Och jag kan erkänna att det skrämmer mig, jag är rädd. Nog för att jag nästan alltid klarat mig själv men jag har alltid haft människor runt omkring mig som betytt mycket och som bara funnits där. Såna där underbara människor som man ska passa sig för att ta för givet. Vilket jag har gjort dårå.

Det här gick upp för mig, när andreas har varit med sina kompisar i stort sett hela veckan och de dagar jag varit ledig. Och vad har jag gjort då? Jag har suttit ensam. Suttit ensam på mitt rum och gråtit ungefär varenda kväll och natt. Jag borde vara med mina vänner jag också, men vart är dem? Vart har mina vänner tagit vägen? Eller rättare sagt, vart tog jag vägen?! Jag har alltid varit där för mina vänner, älskat och uppskattat dem. men vart tog jag vägen? Det blev svårt att älska och uppskatta andra när man inte ens kan tycka om sig själv längre. Jag försökte få mig själv att må bra först, och de tog tid, jag mår fortfarande inte bra. Och jag kände att enda gången jag mådde bra och kände mig trygg var när jag var med andreas. Därför var jag alltid med honom. Jag vet inte vem jag ska prata med längre, vem jag ska smsa, vem jag ska ringa. De säger att jag kan prata med dem, alltid, oavsett. Men det är något som känns fel. Jag kan inte trycka på luren, eller så hinner jag lägga på innan signalerna ens nått fram. Det känns så fel. Jag skäms och känner mig dum. Ikväll så tänkte jag att nu jävlar när andreas är med sna vänner då ska jag minsann också träffa någon! Jag ville bevisa för mig själv att det var fel det jag kände. Jag fick ett svar. Ett. Och hon var påväg till sin pojkvän och kunde inte ses. Jag vet att vissa är upptagna och har mycket för sig, så som jag också kan ha det. Men det svider ändå. Nu kan jag inte ljuga längre. Förut var det så lätt. Bara smsa någon och fråga om man skulle ses och sen en halvtimme senare så var man påväg.

Jag saknar mig själv, som den jag var. Den glada, den lyckliga. jag saknar mina vänner, jag saknar min pojkvän och den kärlek som vi hade och jag saknar den familj jag en gång hade.
Jag saknar mina vänner, de där speciella bandet som man bara har med några få, de allra närmaste. När man vet att man aldrig behöver vara ensam med allt man bär på, man behöver inte vara ensam med smärtan eller ensam över huvudtaget. När flera människor håller varandra om ryggen. Men jag känner inte längre någon hand på min rygg. Jag saknar min pojkvän och det vi hade men som inte längre verkar finnas kvar, och bara att inse det gör så helvetes jävla ont. Vart gick det fel? Var det jag? Var det jag som var fel? Eller var det vi? Kanske var vi fel redan från första början...? Eller det kanske inte ens gått fel? Det kanske bara är jag som är känslig just nu och tror det värsta? Jag saknar den kärlek vi delade, men som nu inte verkar vara ömsesidig utan bara verkar finnas från mitt håll. Jag försöker alltid vara så bra för dig andreas, vara så perfekt, så vacker, så rolig, så snäll, så gullig, jag försöker vara allt det som jag tror att du vill ha. Men jag verkar inte lyckas, trots att jag lagt ner min själ i det. Vilket är fel av mig, för du borde älska mig som jag är. Och det kanske du gör? Jag vet inte...Nu för tiden verkar du endast vara irriterad så fort vi ses, man ser nästan hur all glädje rinner av dig så fort du öppnar dörren. Du känns så långt borta även fast du ligger bredvid mig. Jag försöker sträcka mig efter dig, ta tag i dig så du inte ska glida längre ifrån mig...men du låter mig inte. Du vill knappt röra vid mig. Du påstår att det inte är så, mem varför känns det då så i hela kroppen?
Jag saknar min familj, som den var. När alla mådde bra och var glada och när det inte alltid var hysteriskt och skrikit hemma.

Vad är egentligen kärlek?

Det kan vara så mycket olika saker. Kärleken som finns i en familj, kärleken för ett husdjur, hur mycket man älskar att göra något, kanske man älskar att sjunga, spela fotboll eller spela gitarr, kärleken för sina vänner eller någon man är kär i.

Jag älskar min familj och mina vänner jätte mycket. Hunden som vi hade förr, älskade (och älskar) jag också eftersom hon var som en familjemedlem och vän för mig. Jag älskar att träna, att dansa, att sjunga. Och jag älskar min pojkvän.

Alla dessa olika typer av kärlek är livsviktigt, något som vi behöver för att må bra.
När det kommer till den typ av kärlek att man är kär i någon så är det svåra inte att älska någon. Det svåra är att bli älskad tillbaka av denna person. Att den kärlek du känner är besvarad. Men när det väl är så, att den man älskar även älskar en själv tillbaka, då är det underbart. Bara tanken av att någon älskar en lika mycket som man älskar den personen, låter ju nästan lite för bra för att vara sann. Jag har min pojkvän, vi älskar varandra och vi har kul ihop och gör det mesta tillsammans och har snart hängt ihop i 19 månader. Men så har det inte alltid varit. Som i varje förhållande har även vi haft våra bra och dåliga stunder, våra ups and downs. Och när det är bra, ja då är det jävligt bra. Men när det är dåligt, då är det...ja, jag vet inte. Katastofalt. Hemskt. Det finns stunder så vi starkt funderat på att gå skilda vägar, då vi svurit och skrikigt åt varandra, gråtit, stunder då vi haft noll tillit för varandra och bara sett svart. Men jag antar att de hör till? Jag tror att varje dålig stund/period som vi lyckas ta oss igenom tillsammans gör oss bara starkare och för oss närmre ihop. Vilket kan ha å göra med att vi varit tillsammans så pass länge som vi har varit nu. För om man tänker på oss som personer så är vi helt olika, och då menar jag verkligen helt olika. Men det har också gjort att jag lärt mig mycket utav honom, just pga av våra olikheter. Och jag älskar honom och är glad över att vi fann varandra, vilket jag aldrig trodde vi skulle göra eftersom att jag hatade honom genom hela högstadiet och han tyckte nog inte speciellt mycket om mig heller.
Men allting förändras.


och om man älskar en person och har det bra med den här personen och vill vara med honom eller henne varför då göra/säga massa dumma saker som kan förstöra något så fint? Kärleken är skör och rår man inte om den ordentligt så dör den. Tänk på det.