agneszielfeldt

Kvällen spenderades hos kalle mattson igår, en kille som bor ungefär 20 meter ifrån mig, man ser liksom mitt hus ifrån honom och våra föräldrar känner varandra så det kändes lite skumt för jag har aldrig typ snackat med killen, han har helt enkelt bara liksom funnits där.
Nellie sov över hos mig, vi kom väl hem någon gång runt tre. Det var kul att träffa på nytt folk också för en gångs skull!

Snart ska jag hem till älsklingen och bara ta det lugnt, antagligen kolla på film. Väntar bara på klartecken från honom att han ska säga att "ja agnes, det är lugnt, det är bara att komma" men nej. jag får inget svar -.- fast jag har bombat hans lur nu! vilken stil...
Aja, åker väl dit ändå då och ger honom spö :) åh gud vilken underbar flickvän jag är! Blir typ kär i mig själv haha!

sommaren 09 i grekland, min bff och jag! <3

Har inte skrivit på ett tag nu, men ni har inte missat så mycket, har mest bara varit med pojkvännen eller nellie och tagit det lugnt.

Sov hos malin inatt, första gången på länge. Det var skönt att för en gångs skull verkligen få umgås med henne, även fast det inte var så länge.
Efter det dödade jag lite tid med 25 minuter i solariet så nu känner jag mig lite brunare, lite finare! Tack och lov, det behövdes verkligen.

Har inga planer inför kvällen, som vanligt, men jag tar det som det kommer & det kommer alltid något.
(Är jävligt fest sugen, men det blir ju lite svårt eftersom jag är nykterist nu för tiden!)

malin,nicole&jag hemma hos sara för några veckor sedan

Var hemma hos super söta silver sara igår med nicole&malin och badade och solade och bara hade det allmänt jävla nice.

Mina tvångstankar började när jag var 7 år. Då var det inte direkt så jätte allvarliga grejer. Jag var alltid, vart jag än befann mig, var tvungen att ha en hårborste med mig. Och jag var tvungen att alltid ha spikrakt hår. Minsta lilla tova eller om det var lite rufsigt så fick jag näst intill panik och tog upp hårborsten på en gång. Jag borstade håret över trettio gånger per dag. När jag var 9 år så började det komma mer och mer saker. Jag var tvungen att bädda sängen tills det kändes helt rätt varje gång jag skulle sova. Det fick inte vara en enda skrynkla på lakanet. Jag hade typ som ett draperi för min garderob. När jag skulle sova var det tvunget att vara fördraget och tyget skulle lägga sig på ett visst sätt, annars fick jag panik och kunde inte sova på hela natten.

Ju mer åren gick, ju mer tvångstankar fick jag. När jag var 11-12 år så vart det riktigt illa. När jag var på väg till skolan så var jag alltid tvungen att gå på ett visst sätt. Tre steg framåt och sen två steg bakåt och snurra ett varv. Jag kom alltid försent till skolan pga av det, men jag kunde verkligen inte sluta. När det var mycket löv ute så var tvångstankarna bla att jag inte fick nudda marken, utan bara löven. Jag hade även tvångstankar när jag skulle läsa, att jag inte fick läsa förbi en viss sida för då skulle någonting hemskt hända med min mamma. Vilket gjorde att jag ofta kom ganska efter i skolan. Ibland kunde jag få tvångstankar om att jag var tvungen att säga vissa saker ett antal gånger, annars kändes det fel. Och jag visste hur hela mina dagar skulle se ut, eftersom att jag var tvungen att göra allt exakt samma tid, på samma sätt och samma plats. Jag kunde stå och vänta vid ett övergångs ställe, även fast bilarna stannade. För att om det inte hade åkt förbi 10 st bilar innan så kunde jag inte gå över övergångsstället.
Mina föräldrar tröttnade tillslut på mitt beteende och tog med mig till två psykologer. Utan att jag visste om det. En dag körde mamma mig bara dit, helt plötsligt.

 De var två sur kärringar som bara satt där och konstaterade att jag var dum i huvudet. Eller nej, det sa de aldrig. Inte rakt ut i alla fall.  De ställde jätte mycket jobbiga och privata frågor vilket fick mig att känna mig obekväm. Jag gick hos dem några gånger och jag kände mer och mer hat för varje gång jag var där. Och man märkte ingen skillnad på mitt beteende heller.
Jag minns att jag tänkte att om det ska vara såhär, så vill jag fan inte ha deras hjälp. Jag fixar det hellre själv, på något sätt, än att gå tillbaka dit igen.
Så jag började försöka ignorera mina tvångstankar, vilket inte gick så bra. Det blev nästan bara värre. På väg till skolan gick jag ofta gråtandes för att jag försökte låta bli att ta tre steg fram och två steg bak och sen snurra.
När jag var 13 så hände något konstigt. Jag fick ännu en tvångstanke. En tvångstanke om att jag inte fick fullfölja mina tvångstankar. Jag kände att om jag gör någon utav mina tvångstankar så skulle jag få panik. Det var exakt samma känsla som när jag verkligen var tvungen att följa mina tvångstankar men inte kunde. Samma sug i magen, samma darrningar i kroppen, samma tryck mot bröstet och andnings svårigheter.
Det här var 4 år sen nu, och nu har jag inga tvångstankar kvar. Men jag undrar fortfarande, vart kom den där tvångstanken ifrån? Är det möjligt att man kan bli av med tvångstankar genom en annan tvångstanke? Och varför blev det så?

Det ska jag ta reda på inom ett par dagar, sörrö. ska ringa någon psykolog och boka tid för intervju (ingår i jobbet, inget jag gör på fritiden om nin trodde det haha)

Juste, glömde även säga att jag hade en tvångstanke när jag var 10 om att jag var tvungen att säga godnatt till alla mina leksaker. Jag hade tydligen sagt till mamma "men jag måste säga godnatt till alla mina leksaker för annars kommer dom bli arga på mig"
Jag trodde tydligen att om inte jag var trevlig och sa godnatt till dom så skulle dom vakna till liv på natten och vara arga på mig och göra hemska saker med mig. Haha, shit... vad var jag för psyco unge egentligen?!