Kaos
Gårdagen var kaos. Vi tänkte åka till grönan först typ 6-8 st. Men det blev inte så eftersom att några inte hade pengar. Så vi bestämde oss för att vara hemma hos min pojkvän istället som var ensam hemma. Hans syster skulle ha tjejmiddag OCH deras yngsta syster (som är 9 år) skulle dem vara barnvakt åt. Hur som helst...kvällen igår är inget som jag ens orkar prata om. Var typ arg hela kvällen och besviken för att jag inte hade så kul som jag ville ha, som jag/vi skulle ha haft ifall vi hade åkt till grönalund istället. Jävla skit.
Koas blev det helt enkelt.
Och jag tvingades jobba idag, min mamma skjutsade dit mig eftersom jag missade bussen då det tog aaaslång tid för mig att gå.
Och så skulle min mamma gå och prata med någon på mitt jobb, eftersom jag alltid upplevt att dem inte lyssnar på mig/ tar mig på allvar. Hur som helst så sa dem att jag fick bestämma själv om jag ville jobba eller gå hem. Och då bara brast det och jag började gråta. Har ända sedan jag började jobba där (några månader sedan) känt mig pressad till att jobba (när dem ringer och frågar om man kan jobba extra) även de gånger då jag kanske inte mått bra eller kunnat jobba så har jag sagt ja för det känns som att jag inte har något val. Hur som helst så kände jag mig jätte pressad och bara grät och grät och allt bara brast (har inte mått bra när jag varit på jobbet så bara jag ser den byggnaden så får jag en klump i magen) plus att jag känt/känner mig kränkt. Och DÅ kom dem fram och sa att jag kunde åka hem och att det var okej och att dem, inte skulle bli sura på mig eller avskeda mig eller att jag behövde vara orolig för det eller något.
På ett sätt känns det bra att jag började gråta för då kanske dem förhoppningsvis fattar att jag inte mår bra och att jag känner mig jättejättejätte pressad. Men samtidigt så känns det pinsamt eftersom jag hatar att visa mig svag, speciellt inför folk som inte känner mig och som inte vet ett skit om mig, för dem har ingen aning. Och självklart stod jag precis vid kassan, där alla mina kollegor stod när jag började gråta. Aja whatever. Snart ska jag åka till huddinge och kolla lite på intersport eftersom jag har presentkort där. Och sedan gå till Saras jobb när hon slutat och umgås lite med henne.
Detta underbara brännmärke fick jag första veckan på
jobbet och inte en kotta brydde sig om att jag hade aaaaaaas ont...
Koas blev det helt enkelt.
Och jag tvingades jobba idag, min mamma skjutsade dit mig eftersom jag missade bussen då det tog aaaslång tid för mig att gå.
Och så skulle min mamma gå och prata med någon på mitt jobb, eftersom jag alltid upplevt att dem inte lyssnar på mig/ tar mig på allvar. Hur som helst så sa dem att jag fick bestämma själv om jag ville jobba eller gå hem. Och då bara brast det och jag började gråta. Har ända sedan jag började jobba där (några månader sedan) känt mig pressad till att jobba (när dem ringer och frågar om man kan jobba extra) även de gånger då jag kanske inte mått bra eller kunnat jobba så har jag sagt ja för det känns som att jag inte har något val. Hur som helst så kände jag mig jätte pressad och bara grät och grät och allt bara brast (har inte mått bra när jag varit på jobbet så bara jag ser den byggnaden så får jag en klump i magen) plus att jag känt/känner mig kränkt. Och DÅ kom dem fram och sa att jag kunde åka hem och att det var okej och att dem, inte skulle bli sura på mig eller avskeda mig eller att jag behövde vara orolig för det eller något.
På ett sätt känns det bra att jag började gråta för då kanske dem förhoppningsvis fattar att jag inte mår bra och att jag känner mig jättejättejätte pressad. Men samtidigt så känns det pinsamt eftersom jag hatar att visa mig svag, speciellt inför folk som inte känner mig och som inte vet ett skit om mig, för dem har ingen aning. Och självklart stod jag precis vid kassan, där alla mina kollegor stod när jag började gråta. Aja whatever. Snart ska jag åka till huddinge och kolla lite på intersport eftersom jag har presentkort där. Och sedan gå till Saras jobb när hon slutat och umgås lite med henne.
Detta underbara brännmärke fick jag första veckan på
jobbet och inte en kotta brydde sig om att jag hade aaaaaaas ont...
